Det var en gång en stor häst. Han var mycket större än de andra hästarna så de skrattade åt honom och retade honom därför att han inte liknade dem och därför att han var så klumpig och snubblade på allting. Ibland slutade de andra skratta och blev arga på honom därför att han råkade trampa på dem. Han såg inte till marken, så stor var han. En dag gick en trollkarl förbi och hästen bad trollkarlen om att få bli liten Trollkarlen trollade så att hästen blev så liten så liten. Han var kortare än gräset och såg inte över grässtråna. Så fortfarande såg han inte var han gick och de andra hästarna råkade nu trampa på honom i stället.

Hästen tänkte att det var ju inget vidare detta heller och letade och letade efter honom, men trollkarlen var försvunnen. Då gick hästen land och rike runt och frågade sig fram för att ta reda på var trollkarlen bodde. Många skrattade åt hans ynklighet, men hästen lyckades få ur folk några svar i alla fall. Efter många års vandrande fann han en stor äng där trollkarlen bodde och när han var framme var han så bitter på trollkarlen som gjort honom så väldigt liten och hästen var också arg för att han hade behövt leta så långt och länge. Så hästen sparkade till trollkarlen. Hästen var ju fortfarande så liten så liten, men hans ilska gjorde honom så stark att storleken inte betydde något. Och han var så stark att trollkarlen dog av sparken.

Efter det blev han så väldigt hungrig och betade på ängen och blev extremt törstig. Så törstig som han aldrig varit i hela sitt liv. Han gick ner till en sjö och hur mycket han än drack så var han lika törstig. Ja, det var nästan så han blev mer törstig ju mer han drack. Mitt i sjön fanns en liten ö och från strandkanten såg hästen hur fruktträd glimmade som guld. Han simmade över vattnet till ön och började genast hugga in på frukten. Han var inte längre törstig och han blev så mätt att han inte orkade simma tillbaka. Hur mycket han än väntade så blev han aldrig hungrig igen. Han var alltid mätt. Så tänkte han att om jag nu blir hungrig har jag mer frukt här på ön. Varför ska jag tillbaka till en värld där alla skrattar och är elaka mot varandra. Varför ska jag till en värld som är så mörk och hopplös.

Hästen började se alla orättvisor och svårigheter som fanns i hela världen och stannade på ön så länge så länge. Han blev gammal och ensam och tänkte att det kanske inte var så dumt med sällskap ändå. Så han skulle ta sig över vattnet men han var fortfarande så mätt och han var så trött och led till kropp och själ att han inte orkade simma tillbaka. Så hästen ägnade sista tiden åt att ångra sin önskan om att bli liten. Han ångrade att han önskade sig så stor igen, att han gjort den där resan och han ångrade att han dödade trollkarlen. Han ångrade att han ätit av det förtrollade gräset. Han ångrade att han druckit av det förtrollade vattnet. Och han ångrade att han frestats av frukten, att han tog sig ut på ön och ångrade att han åt av frukten så att han blev så mätt och bara såg hur svår världen var och stannat kvar på ön. Han ångrade allting. Till slut dog han gammal och ensam ute på ön.