Nån slags krönika

Clara Emanuelsson skriven 2025-03-23, publicerad 2025-03-25

Det var en härlig lördag i soliga Skäralid med en vän och hennes familj. En solig söndag vaknar jag skönt utvilad och sätter mig vid frukostbordet med höganäskruset, nej kaffekoppen från Höganäs, i ena handen och Midnattsbiblioteket av Matt Haigh (2020) i den andra. Nu börjar jag undra hur Gösta Berling kunde ha ett höganäskrus om halsen när han klev upp i prediksstolen. Måste vara obekvämt eller ett väldigt lätt och litet krus. I en svångrem dessutom. Hur många gånger har jag inte hört Lagerlöfs romaninledning och sett framför mig en plunta i ett lädersnöre. Tillbaka till köksbordet glider min blick över till morgonens nyhetsbrev i HD. 

Boris, före detta vd på Gekås, har lurats på 800 000 kronor. Boris känd från Ullareds-serien alltså. Nu har han tydligen fått tillbaka pengarna och det är klart att jag känner med honom. Oavsett om man är tät eller får vända på varenda krona är det ju såklart inte bara pengarna som gör ont utan att man gick på det. Det oroväckande för oss andra eftersom det inte bara blir Boris enskilda situation eller varje pensionärs olyckliga utsatthet. Det känns i hjärtat på mig och ända in i märgen när brott slår till mot värnlösheten. En före detta vd är ju förstås inte värnlös och det är det som grämer mig. För nu kan även höjdarna luras på pengar.

Vem är näst på tur? Topp-politiker? Hjärnforskare? Försvaret? Omöjligt säger du kanske, men  allt verkar vara möjligt och då är Sverige illa ute. Förtroendekris? Ett bottenstyrt Sverige med gängkriminella ledare som drar i trådarna? Ett ruinerat Sverige? Vi har redan ”bomber och granater… fasliga pistoler”¹ Vi behöver inte att pirater gör myteri och sätter kaptener på plankan.  Vi vill tro bättre om de som står vid rodret. Vem ska komma till undsättning? Tyvärr inte Pippi. Inte Tintin och Kapten Haddock heller.

Jag kastar en ny blick på Haigs Midnattsbiblioteket. Den handlar om att få chansen att gå tillbaka och leva om sitt liv utifrån vad man ångrar. Och jag önskar att Boris fick hoppa tillbaka och göra om, göra rätt. Dels för hans egen skull förstås, men också för Sveriges skull. Sverige har ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Det är otympligt och livsfarligt för vem som helst att bära på det viset. Det är väldigt olycksbådande att 1820-talets samhällsbärare prästen om än fiktivt springer runt på detta sätt med total brist på omdöme. Det är nu tvåhundra år sen Lagerlöfs Gösta Berlings saga utspelar sig. 1820-talets Sverige var krossat av den tidens alkoholmissbruk – den tidens folksjukdom. 

Ett av 2020-talets stora samhällsproblem är bedrägerier och i ett svagt ögonblick kan människor fela, tappa omdömet och göra ödesdigra misstag. AI som ersättning för människan går inte heller att förlita sig på eftersom AI också används bedrägligt.

Vi har inte råd med misstag så vi kan väl enas om nu att ingen, sotare eller statsöverhuvud sitter flera timmar i luren med någon som ber om lösenordet till bank-id. Vi lägger på och tar av oss den förbannade svångremmen och springer inte runt alls med höganäskrus om halsen. För i verkligheten är allt möjligt. Nästan. Vi kan inte ångra våra val och få saker ogjorda. 

^{1 Citerar sång från Pippi på de sju haven (1970) och ”Bomber och granater” är också Kapten Haddocks återkommande uttryck i Tintin.}