Recension

Clara Emanuelsson

Skriven 2025-03-15, publicerad 2025-03-22

Bok: Au pair av Jina Zachrisson (2025)

Medium: Ljudbok/E-bok på Bookbeat, inläsare Julia Dufvenius

(Betyg 3,5 av 5)

I Zachrisons Au pair finns en diskbänksrealism där diskbänken är en marmorskiva med smulor på. 

Från Filippinerna kommer Jody till Djursholm för att jobba som au pair. Jodys hjärtskärande osäkerhet krockar med Djursholm-mamman Sophies härskartekniker från första stund. Om läsaren lyssnar på Dufvenius mjuka välbehagliga inläsning skapar den i kombination med Sophies kyla en falsk underton i den verklighet boken kretsar kring. 

Även om läsaren också får en ganska tidig hint om att Sophie inte har det helt lätt är det Jody man vill veta mer om. För nåt är det med Jody. Halvvägs in i boken vänder det. Vi får Sophies perspektiv och Jody är kanske inte den man trott. Karaktärerna som lätt kunnat bli stereotypa visar brister och ingen är renhårig. Ingen blir heller ond. Det blir nyanserat och nyansen träder fram i vändningar och perspektivskiften (Jody/Sophie/Kristoffer.)  Det är ju lätt att vändningar blir förutsägbara och perspektivskiften onödiga eller röriga, men Jona Zachrisson behärskar båda delarna. 

De Jody bekantar sig med utanför familjens hus är först en lättnad, ett andningshål för läsaren när stämningen är både kylig och kvav. Men snabbt byts lättnaden ut mot en gnagande oro och med rätta. Den här vänskapen ter sig först lite typisk, men snart börjar vänskapsbanden brista. Vänskapen ska här inte vara läsares andhål. Vänskapen behöver brista i boken som ett led i handlingen och Jodys utveckling. 

Zachrisson tar också in ett modernt genusperspektiv inte bara genom kvinnans roll i hemmet och på arbetsmarknaden utan också genom könsidentitet och sexuella preferenser. Vännen Kim kunde riskera att bli stereotyp i en välvilja att lyftas fram men han blir mer för handlingen än bara den homosexuelle kompisen.

Zachrisson har skapat något som Wolfgang Iser skulle sagt öppnar upp varje individs unika tolkningar och förväntningar. Den är också tydligt realistisk, om diskbänken är polerad marmorskiva nån lämnat smulor på för läsaren att plocka. Man kan utöver genusperspektivet också läsa en bok om en filippinsk tjejs traumatiska bakgrund, kulturkrock i Sverige, klasskillnader. Vidare lyfter boken också upp psykiska problem och den tar också in ett barnperspektiv – ett barns mående kopplat både till omfattande barnpassning och familjesituation. Allt detta visar på många lager och läsaren lämnas att själv fundera över vilket lager som är intressant att fästa sig vid. Ledtrådar för vad som pågår läggs ut med omsorg och man har en diffus känsla att det finns ett svar någonstans inom räckhåll. Jag läser för att plocka smulor. Det är så det ska vara.