Författararkiv: clarakritiserar

Kul att du har hittat hit!

Hej och välkommen!

Kul att du hittat hit. Här kommer lite kort om vad du kanske undrar över.

  • Hur ofta? Jag ska försöka få upp någon ny recension med 7-14 dagars mellanrum.
  • Hur aktuellt? Ska försöka få in recensioner av färska böcker så gott det går, men kommer också bli böcker som har några år på nacken. Tänker att det kan bli böcker från 2020 – 2025.
  • Vilken typ? Du skulle ju kunna ge läs-tips eller kanske skicka en bok till mig att läsa mot publicitet och frakt.
  • Övrigt: Jag planerar för en verksamhet med korrektur och språkgranskning som inte har med recensioner eller den här bloggen att göra. Vill du ha ett manus korrekturläst eller språkgranskat kan du skicka ett meddelande till mig.
  • Instagram: @clarasskrivliv @parkinsonpoesi

Standard

55 historiska kvinnor får sina stämmor hörda

Recension

skriven av Clara Emanuelsson 2025-03-17 , publicerad 2023-03-22

Bok: Lyssna på henne! 55 tonsättare som är kvinnor

av Anna Braw, Fanny & Clara förlag (2024)

Författare: Anna Braw

Formgivning: Maria Mannberg

Format: Tryckt bok.Betyg: 5 av 5

Anna Braw har tillsammans med Maria Mannberg i Lyssna på henne! porträtterat en uppsjö kvinnliga kompositörer från historien som är modern, berörande och viktig med sin kvinnoröst, tillgänglighet,  intermedialitet och en symbios mellan då och nu.

Författaren, redaktören och musikern Anna Braws bidrag till litteraturen kan beskrivas som sinnrik i dubbel bemärkelse. Bakom sig har hon en gedigen utgivning, från kokböcker som fått en given plats i människors kök till psalmböcker för barn och unga givna som dop- eller konfirmationspresent (kan jag tipsa om nu när det våras för konfirmationerna). Braws bibliografi kretsar på så vis kring våra sinnen – till smaken och hörseln. Och Braws senaste bok ger en sinnesupplevelse som inte går att beskriva som annat än att den berör själen. Den kan också bli en given presentbok om du känner någon ung som är musikintresserad och som längtar efter och saknar gripande kvinnoporträtt.

Lyssna på henne! porträtterar nämligen en uppsjö kvinnliga kompositörer från historien. De är 55 tonsättare som läsaren får bekanta sig med. I ett så stort sällskap målar illustrationerna med en bred palett upp varje individ och hennes unika historia så att alla stämmor får höras. Text och bild får, i sällskap med hänvisningar till musikstycken och uppmuntran till att söka efter och lyssna på Youtube och Spotify, mig verkligen att tänka på Hans Lunds titel Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel (2002) och Aarhus universitet förlags  Litteratur mellem medier (2018) av Tore Rye Andersen, Jørgen Bruhn, Nina Christensen mfl.

Boken andas både intermedialitet och tradition. Texten är befriande lättillgänglig och lika fängslande på samma gång. Jag är inte konstvetare utan kan bara uppleva något i bilderna som känns som en gränsupplösning mellan historisk och modern konst och boken förmedlar just det – en symbios mellan då och nu, tid och rum.

Standard

Au pair lämnar många viktiga spår

Recension

Clara Emanuelsson

Skriven 2025-03-15, publicerad 2025-03-22

Bok: Au pair av Jina Zachrisson (2025)

Medium: Ljudbok/E-bok på Bookbeat, inläsare Julia Dufvenius

(Betyg 3,5 av 5)

I Zachrisons Au pair finns en diskbänksrealism där diskbänken är en marmorskiva med smulor på. 

Från Filippinerna kommer Jody till Djursholm för att jobba som au pair. Jodys hjärtskärande osäkerhet krockar med Djursholm-mamman Sophies härskartekniker från första stund. Om läsaren lyssnar på Dufvenius mjuka välbehagliga inläsning skapar den i kombination med Sophies kyla en falsk underton i den verklighet boken kretsar kring. 

Även om läsaren också får en ganska tidig hint om att Sophie inte har det helt lätt är det Jody man vill veta mer om. För nåt är det med Jody. Halvvägs in i boken vänder det. Vi får Sophies perspektiv och Jody är kanske inte den man trott. Karaktärerna som lätt kunnat bli stereotypa visar brister och ingen är renhårig. Ingen blir heller ond. Det blir nyanserat och nyansen träder fram i vändningar och perspektivskiften (Jody/Sophie/Kristoffer.)  Det är ju lätt att vändningar blir förutsägbara och perspektivskiften onödiga eller röriga, men Jona Zachrisson behärskar båda delarna. 

De Jody bekantar sig med utanför familjens hus är först en lättnad, ett andningshål för läsaren när stämningen är både kylig och kvav. Men snabbt byts lättnaden ut mot en gnagande oro och med rätta. Den här vänskapen ter sig först lite typisk, men snart börjar vänskapsbanden brista. Vänskapen ska här inte vara läsares andhål. Vänskapen behöver brista i boken som ett led i handlingen och Jodys utveckling. 

Zachrisson tar också in ett modernt genusperspektiv inte bara genom kvinnans roll i hemmet och på arbetsmarknaden utan också genom könsidentitet och sexuella preferenser. Vännen Kim kunde riskera att bli stereotyp i en välvilja att lyftas fram men han blir mer för handlingen än bara den homosexuelle kompisen.

Zachrisson har skapat något som Wolfgang Iser skulle sagt öppnar upp varje individs unika tolkningar och förväntningar. Den är också tydligt realistisk, om diskbänken är polerad marmorskiva nån lämnat smulor på för läsaren att plocka. Man kan utöver genusperspektivet också läsa en bok om en filippinsk tjejs traumatiska bakgrund, kulturkrock i Sverige, klasskillnader. Vidare lyfter boken också upp psykiska problem och den tar också in ett barnperspektiv – ett barns mående kopplat både till omfattande barnpassning och familjesituation. Allt detta visar på många lager och läsaren lämnas att själv fundera över vilket lager som är intressant att fästa sig vid. Ledtrådar för vad som pågår läggs ut med omsorg och man har en diffus känsla att det finns ett svar någonstans inom räckhåll. Jag läser för att plocka smulor. Det är så det ska vara. 

Standard

Det slutar aldrig hagla

Clara Emanuelsson
Recension
Skriven 2024-03-23, omarbetad 2025-03-21, publicerad 2025-03-22
Bok: Haralds mamma av Johanna Frid (2023)
Format: Ljudbok/E-bok på Bookbeat
Uppläsare: Emma Peters

Haralds mamma av Johanna Frid handlar om två individer som tvingas dras med varandra och om allt som skaver i deras relation. Är Frids intention att läsaren ska falla för personen fungerar det inte. Om en huvudperson ska vara odräglig vill jag långt där inne dras till åtminstone någonting, men det gör jag inte. Med en bok som Nora eller Brinn, Oslo, Brinn (2018) hade jag högre förväntningar.

Haralds mamma börjar lovande. En ung tjej möter en svärmor hon inte har valt. Svärmodern pikar gränslöst och ofiltrerat. I början upplevs både sambo och mamma en befriande cynism och tonen är gränslöst raljerande. Stilen påminner på det viset om valfri Fredrik Backman-roman där tonen är raljerande och brokiga samlingar måste dras med varandra och dömmer hunden efter håren.

Tyvärr blir Haralds mamma svamlig och långrandig. Det är svårt att veta om karaktärerna befinner sig på samma plats eller har flyttat sig. Eftersom romanen är tämligen dialogbaserad borde dialogen visa vad miljöbeskrivning annars gett läsaren. Nu får får ofta en ögonbindel, snurras runt några varv och knuffas i väg för att ensam irra bort sig.

En hagelstorm vinner över bokens styrka. Båda kvinnorna i Haralds liv är odrägliga på olika sätt och det är egentligen en styrka i romanen. Deras bakgrunder har format dem till att bli odrägliga. Romanen kunde ha blivit en intressant psykologisk reflektion kring hur olika uppväxt kan forma elaka individer som sedan krockar med varandra. Då hade jag som läsare känt mig rikare inombords. När huvudpersonen blir alltmer öppen mot svärmodern med sina motbjudande oidipus-teorier blir stämningen inte bara kall. Det slutar aldrig att hagla.

Standard