Månen
så vacker på långt håll
En närmare blick
och kyla råder, inga människor råder
Därför tävlar länder om månen
Förgör och förråder
För att uppnå samexistens med den
För att känna sig levande igen
Månen
så vacker på långt håll
En närmare blick
och kyla råder, inga människor råder
Därför tävlar länder om månen
Förgör och förråder
För att uppnå samexistens med den
För att känna sig levande igen
Vi ser skräckfilm och tar varandras händer
När vi fruktar det fasansfulla i rutan
Framtiden fritas av fränder, inte utan
Vi inser att vi inte lever i filmen, men ingen lättnad
Vi skänder minnen
genom att bara stå och titta på
Utan att känna vare sig hunger eller mättnad
Bara avsmak gentemot världen
Och i någon mån oss själva
Jag var redan hundrädd och försökt komma över det. Det hänger ofta mest på ägarna eller sitter i mitt eget huvud. Jag vet det. Och ogillar inte hundar. Min rädsla har gjort mig ointresserad av hundar men jag ogillar inte djur. Det finns många djur som ger mig panik. Hundar, silverfiskar ja ni fattar. Rädsla. Inte ogillande. Och ofta ligger det ju hos mig. Jag är inte dum. Fobi är irrationellt.
Men så läser jag i HD:s nyhetsbrev att en hund bitit en tvååring i huvudet. Det krävdes fyra män att få bort hunden. En annan som blev attackerad behövde operationer. Jag läser att länsstyrelsen satte rekordmånga krav i Skåne på munkorgar mm.
Häromhelgen i en park i Berlin var det ingen hund som ville hälsa, drog eller ens tog notis om en. Det var så skönt. Alla var nöjda. Win-win.
Här hemma får jag dra täcket över huvudet eller gå in på Blocket och se om det säljs nån sten att bo under.
Det skrämmer mig att stort och smått
beror på hur långt du gått
Färg och svärta beror på ljus och riktning
Hur du står
Vilket perspektiv du tar i besiktning
Mig veterligen är det inte så
att har glaset blivit tomt
kan man bara fylla på
Hur många gånger som helst
Är stegen för långa kan man inte gå
Är extas för långt borta går den inte att nå
Som ett stilla sommarregn
längtar sig sorgen in i varje förtorkat hjärta
bara för att människan ska få känna smärta
För utan någon smärta alls
Är vi inte kvar
Vi behöver vatten för att lätta ankar och segla ikapp
om så en dag i taget, etapp för etapp
Och så en dag spricker solen upp igen
Som en vänskap som stärkts av saknaden
Utrymningsplan för allmänpsykiatrisk avdelning:
skrivet 2016
Det var en kylig morgon, solen hade knappt gått upp. Poolen var tömd för säsongen. Lille John såg sin väns ryggtavla avteckna sig. Robin satt på bassängkanten med en öl och rökte klädd i bara kalsonger och t-shirt. John suckade och gick fram till sin kompis.
”Ska du inte ha kaffe istället. Det är ju iskallt ute.” John såg vad han inte sa. Robin mådde inte bra.
”Äh.”
”Kan du inte sova?”
”Nej.”
John bet sig i läppen, kliade sig i skägget och satte sig ned bredvid sin bästa vän. Såhär nere hade han aldrig sett Robin.
”Handlar det här om Marion?”
Robin ryckte på axlarna, drog ett bloss och vände bort huvudet. Blåste bort röken så att den inte skulle komma på John. Eller så att John inte skulle se hans ansikte.
”Han tror han är kungen i området. Nej, han tror han är kungen i hela stan. Vad spelar det för roll hur mycket vi försöker ta ner honom på jorden och få honom att fatta att han inte kan hålla på, när han fortfarande har henne.”
”Du gillar henne, va?”
Robin sickade igen. Drog ett nytt bloss. Fimpade cigaretten mot bassängkanten och reste sig upp.
”Kom!” sa Robin. Hans såg sammanbiten ut, men ögonen lyste. John log stort tillbaka. Nu verkade Robin plötsligt ha ryckt upp sig och börjat få idéer igen. Kanske kunde det bli lite liv i honom igen. Gänget behövde det.
”Vad ska vi göra?” frågade han.
”Vi ska få tillbaka Marion. På ett eller annat sätt.”
”Hur då?”
”Det blir såklart inte lätt.”
Lille John reste sig han med, han gick fram till sin vän och dunkade honom i ryggen.
”Räkna med mig. På ett eller annat sätt ska vi lösa det här, broder.”
Tillsammans gick de in i huset för att ringa vännerna.
***
Gänget betraktade Robin där han satt med sin lystna blick. Det hade gått hela två månader sedan de egentligen hört ordentligt av honom. Innan dess hade de setts oftare, nästintill varenda dag. Robin hade vid en viss tidpunkt skärmat av sin omvärld och dragit sig tillbaka till sitt fritidshus ute på landet. John hade varit den enda han tagit med sig. Resten av gänget hade velat ge honom den space de tänkte att han kanske behövde.
Samtalet för dagen var huruvida de skulle lyckas få tillbaka Marion eller inte. Kvinnan i Robins liv hade återgått till sitt ex, Prins John som han kallade sig, inte att förväxlas med Robins vän Lille John. Gänget undrade stilla huruvida Marion hade någon som ens tanke på att försöka lämna prinsen. Kanske ville hon faktiskt inte vara med Robin, hur otänkbart det än kunde vara att hon ville vara med prinsen istället för deras härliga gäng och med Robin som de alla tyckte var toppen.
Det var så de försökte uttrycka sin stilla undran. Lille John rynkade pannan åt detta och Robin såg ett tag ut att hänga lite läpp.
”På ett eller annat sätt ska vi hjälpa Robin att få tillbaka Marion. Vill ni inte vara med måste ni inte.”
”Ja, men vi kan väl bara hämta tillbaka henne om hon själv vill bli hämtad? Vi har stulit guld, vi har rövat bort prinsens hantlangare, lurat ut dem i skogen åt sitt öde, men vi kan ju inte tvinga Marion. Det är ändå Marion vi snackar om. Hon måste ju få göra nånting själv, bestämma själv?”
”Det är klart att marion vill vara med Robin”, sa lille John och reste sig upp. Han kunde inte med att Robin skulle ta den här synen på saken på för stort allvar. Han ville att hans Robin skulle ha ett syfte, känna lite mening, ja vara lite driven.
”Vi behöver ett projekt. Det här kan bli det största företag vi försökt ro i hamn. Vi ska trots allt ta Marion från killen som tror han äger hela stan. Det är inte det lättaste, men kom igen. Det är Robins tjej vi snackar om. Det är inte bara Robin som vill ha tillbaka henne. Hon tillhör gänget. Hon ska ju vara med oss. Hon är ju en av oss.”
”Jag är inte så säker på det”, sa en i gänget tvivlande och reste sig upp. ”Hon är kanske för fin för oss!”
Nu reste sig Robin, han tittade förstulet på de två av sina vänner som försökte hävda sig inför de andra.
”Hon är en av oss, så är det bara!” fräste John ilsket och knöt sina nävar. Killen i gänget backade.
”Man kan väl få säga vad man tycker och tänker, eller är det förbjudet helt plötsligt?”
”Vi lever i en fri värld”, sa en annan i gänget.
”Det här med att marion har dumpat Robin gör honom deppig, och vi vill ha tillbaka honom som den han är. Då måste vi få tillbaka Marion. Det är inte frågan om ifall vi ska göra det eller inte. Frågan är hur. Kan vi lämna frågan om huruvida hon är för fin för oss eller inte och börja tänka på hur vi faktiskt kan gå till väga?” sa John. ”Har du några förslag, Robin?”
De vred alla på huvudet mot det håll Robin stått. Där stod han inte längre.
De tittade ut mot trädgården. Robin satt vid poolen igen, rökandes på en cigarett och med huvudet i andra handen.
Det var en gång en stor häst. Han var mycket större än de andra hästarna så de skrattade åt honom och retade honom därför att han inte liknade dem och därför att han var så klumpig och snubblade på allting. Ibland slutade de andra skratta och blev arga på honom därför att han råkade trampa på dem. Han såg inte till marken, så stor var han. En dag gick en trollkarl förbi och hästen bad trollkarlen om att få bli liten Trollkarlen trollade så att hästen blev så liten så liten. Han var kortare än gräset och såg inte över grässtråna. Så fortfarande såg han inte var han gick och de andra hästarna råkade nu trampa på honom i stället.
Hästen tänkte att det var ju inget vidare detta heller och letade och letade efter honom, men trollkarlen var försvunnen. Då gick hästen land och rike runt och frågade sig fram för att ta reda på var trollkarlen bodde. Många skrattade åt hans ynklighet, men hästen lyckades få ur folk några svar i alla fall. Efter många års vandrande fann han en stor äng där trollkarlen bodde och när han var framme var han så bitter på trollkarlen som gjort honom så väldigt liten och hästen var också arg för att han hade behövt leta så långt och länge. Så hästen sparkade till trollkarlen. Hästen var ju fortfarande så liten så liten, men hans ilska gjorde honom så stark att storleken inte betydde något. Och han var så stark att trollkarlen dog av sparken.
Efter det blev han så väldigt hungrig och betade på ängen och blev extremt törstig. Så törstig som han aldrig varit i hela sitt liv. Han gick ner till en sjö och hur mycket han än drack så var han lika törstig. Ja, det var nästan så han blev mer törstig ju mer han drack. Mitt i sjön fanns en liten ö och från strandkanten såg hästen hur fruktträd glimmade som guld. Han simmade över vattnet till ön och började genast hugga in på frukten. Han var inte längre törstig och han blev så mätt att han inte orkade simma tillbaka. Hur mycket han än väntade så blev han aldrig hungrig igen. Han var alltid mätt. Så tänkte han att om jag nu blir hungrig har jag mer frukt här på ön. Varför ska jag tillbaka till en värld där alla skrattar och är elaka mot varandra. Varför ska jag till en värld som är så mörk och hopplös.
Hästen började se alla orättvisor och svårigheter som fanns i hela världen och stannade på ön så länge så länge. Han blev gammal och ensam och tänkte att det kanske inte var så dumt med sällskap ändå. Så han skulle ta sig över vattnet men han var fortfarande så mätt och han var så trött och led till kropp och själ att han inte orkade simma tillbaka. Så hästen ägnade sista tiden åt att ångra sin önskan om att bli liten. Han ångrade att han önskade sig så stor igen, att han gjort den där resan och han ångrade att han dödade trollkarlen. Han ångrade att han ätit av det förtrollade gräset. Han ångrade att han druckit av det förtrollade vattnet. Och han ångrade att han frestats av frukten, att han tog sig ut på ön och ångrade att han åt av frukten så att han blev så mätt och bara såg hur svår världen var och stannat kvar på ön. Han ångrade allting. Till slut dog han gammal och ensam ute på ön.