Jag kommer nu också skriva nån slags krönika här emellanåt utöver recensioner.
Har du nåt tips på aktuellt ämne så får ni gärna tipsa!
Glöm inte att jag gärna tar emot boktips till recensionerna.
Kontakta mig om du behöver korrektur eller språkgranskning. Jag är öppen för uppdrag.
Nån slags krönika
Clara Emanuelsson skriven 2025-03-23, publicerad 2025-03-25
Det var en härlig lördag i soliga Skäralid med en vän och hennes familj. En solig söndag vaknar jag skönt utvilad och sätter mig vid frukostbordet med höganäskruset, nej kaffekoppen från Höganäs, i ena handen och Midnattsbiblioteket av Matt Haigh (2020) i den andra. Nu börjar jag undra hur Gösta Berling kunde ha ett höganäskrus om halsen när han klev upp i prediksstolen. Måste vara obekvämt eller ett väldigt lätt och litet krus. I en svångrem dessutom. Hur många gånger har jag inte hört Lagerlöfs romaninledning och sett framför mig en plunta i ett lädersnöre. Tillbaka till köksbordet glider min blick över till morgonens nyhetsbrev i HD.
Boris, före detta vd på Gekås, har lurats på 800 000 kronor. Boris känd från Ullareds-serien alltså. Nu har han tydligen fått tillbaka pengarna och det är klart att jag känner med honom. Oavsett om man är tät eller får vända på varenda krona är det ju såklart inte bara pengarna som gör ont utan att man gick på det. Det oroväckande för oss andra eftersom det inte bara blir Boris enskilda situation eller varje pensionärs olyckliga utsatthet. Det känns i hjärtat på mig och ända in i märgen när brott slår till mot värnlösheten. En före detta vd är ju förstås inte värnlös och det är det som grämer mig. För nu kan även höjdarna luras på pengar.
Vem är näst på tur? Topp-politiker? Hjärnforskare? Försvaret? Omöjligt säger du kanske, men allt verkar vara möjligt och då är Sverige illa ute. Förtroendekris? Ett bottenstyrt Sverige med gängkriminella ledare som drar i trådarna? Ett ruinerat Sverige? Vi har redan ”bomber och granater… fasliga pistoler”1 Vi behöver inte att pirater gör myteri och sätter kaptener på plankan. Vi vill tro bättre om de som står vid rodret. Vem ska komma till undsättning? Tyvärr inte Pippi. Inte Tintin och Kapten Haddock heller.
Jag kastar en ny blick på Haigs Midnattsbiblioteket. Den handlar om att få chansen att gå tillbaka och leva om sitt liv utifrån vad man ångrar. Och jag önskar att Boris fick hoppa tillbaka och göra om, göra rätt. Dels för hans egen skull förstås, men också för Sveriges skull. Sverige har ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Det är otympligt och livsfarligt för vem som helst att bära på det viset. Det är väldigt olycksbådande att 1820-talets samhällsbärare prästen om än fiktivt springer runt på detta sätt med total brist på omdöme. Det är nu tvåhundra år sen Lagerlöfs Gösta Berlings saga utspelar sig. 1820-talets Sverige var krossat av den tidens alkoholmissbruk – den tidens folksjukdom.
Ett av 2020-talets stora samhällsproblem är bedrägerier och i ett svagt ögonblick kan människor fela, tappa omdömet och göra ödesdigra misstag. AI som ersättning för människan går inte heller att förlita sig på eftersom AI också används bedrägligt.
Vi har inte råd med misstag så vi kan väl enas om nu att ingen, sotare eller statsöverhuvud sitter flera timmar i luren med någon som ber om lösenordet till bank-id. Vi lägger på och tar av oss den förbannade svångremmen och springer inte runt alls med höganäskrus om halsen. För i verkligheten är allt möjligt. Nästan. Vi kan inte ångra våra val och få saker ogjorda.
1 Citerar sång från Pippi på de sju haven (1970) och ”Bomber och granater” är också Kapten Haddocks återkommande uttryck i Tintin.
Hej och välkommen!
Kul att du hittat hit. Här kommer lite kort om vad du kanske undrar över.
Recension
skriven av Clara Emanuelsson 2025-03-17 , publicerad 2023-03-22
Bok: Lyssna på henne! 55 tonsättare som är kvinnor
av Anna Braw, Fanny & Clara förlag (2024)
Författare: Anna Braw
Formgivning: Maria Mannberg
Format: Tryckt bok.Betyg: 5 av 5
Anna Braw har tillsammans med Maria Mannberg i Lyssna på henne! porträtterat en uppsjö kvinnliga kompositörer från historien som är modern, berörande och viktig med sin kvinnoröst, tillgänglighet, intermedialitet och en symbios mellan då och nu.
Författaren, redaktören och musikern Anna Braws bidrag till litteraturen kan beskrivas som sinnrik i dubbel bemärkelse. Bakom sig har hon en gedigen utgivning, från kokböcker som fått en given plats i människors kök till psalmböcker för barn och unga givna som dop- eller konfirmationspresent (kan jag tipsa om nu när det våras för konfirmationerna). Braws bibliografi kretsar på så vis kring våra sinnen – till smaken och hörseln. Och Braws senaste bok ger en sinnesupplevelse som inte går att beskriva som annat än att den berör själen. Den kan också bli en given presentbok om du känner någon ung som är musikintresserad och som längtar efter och saknar gripande kvinnoporträtt.
Lyssna på henne! porträtterar nämligen en uppsjö kvinnliga kompositörer från historien. De är 55 tonsättare som läsaren får bekanta sig med. I ett så stort sällskap målar illustrationerna med en bred palett upp varje individ och hennes unika historia så att alla stämmor får höras. Text och bild får, i sällskap med hänvisningar till musikstycken och uppmuntran till att söka efter och lyssna på Youtube och Spotify, mig verkligen att tänka på Hans Lunds titel Intermedialitet: Ord, bild och ton i samspel (2002) och Aarhus universitet förlags Litteratur mellem medier (2018) av Tore Rye Andersen, Jørgen Bruhn, Nina Christensen mfl.
Boken andas både intermedialitet och tradition. Texten är befriande lättillgänglig och lika fängslande på samma gång. Jag är inte konstvetare utan kan bara uppleva något i bilderna som känns som en gränsupplösning mellan historisk och modern konst och boken förmedlar just det – en symbios mellan då och nu, tid och rum.
Recension
Clara Emanuelsson
Skriven 2025-03-15, publicerad 2025-03-22
Bok: Au pair av Jina Zachrisson (2025)
Medium: Ljudbok/E-bok på Bookbeat, inläsare Julia Dufvenius
(Betyg 3,5 av 5)
I Zachrisons Au pair finns en diskbänksrealism där diskbänken är en marmorskiva med smulor på.
Från Filippinerna kommer Jody till Djursholm för att jobba som au pair. Jodys hjärtskärande osäkerhet krockar med Djursholm-mamman Sophies härskartekniker från första stund. Om läsaren lyssnar på Dufvenius mjuka välbehagliga inläsning skapar den i kombination med Sophies kyla en falsk underton i den verklighet boken kretsar kring.
Även om läsaren också får en ganska tidig hint om att Sophie inte har det helt lätt är det Jody man vill veta mer om. För nåt är det med Jody. Halvvägs in i boken vänder det. Vi får Sophies perspektiv och Jody är kanske inte den man trott. Karaktärerna som lätt kunnat bli stereotypa visar brister och ingen är renhårig. Ingen blir heller ond. Det blir nyanserat och nyansen träder fram i vändningar och perspektivskiften (Jody/Sophie/Kristoffer.) Det är ju lätt att vändningar blir förutsägbara och perspektivskiften onödiga eller röriga, men Jona Zachrisson behärskar båda delarna.
De Jody bekantar sig med utanför familjens hus är först en lättnad, ett andningshål för läsaren när stämningen är både kylig och kvav. Men snabbt byts lättnaden ut mot en gnagande oro och med rätta. Den här vänskapen ter sig först lite typisk, men snart börjar vänskapsbanden brista. Vänskapen ska här inte vara läsares andhål. Vänskapen behöver brista i boken som ett led i handlingen och Jodys utveckling.
Zachrisson tar också in ett modernt genusperspektiv inte bara genom kvinnans roll i hemmet och på arbetsmarknaden utan också genom könsidentitet och sexuella preferenser. Vännen Kim kunde riskera att bli stereotyp i en välvilja att lyftas fram men han blir mer för handlingen än bara den homosexuelle kompisen.
Zachrisson har skapat något som Wolfgang Iser skulle sagt öppnar upp varje individs unika tolkningar och förväntningar. Den är också tydligt realistisk, om diskbänken är polerad marmorskiva nån lämnat smulor på för läsaren att plocka. Man kan utöver genusperspektivet också läsa en bok om en filippinsk tjejs traumatiska bakgrund, kulturkrock i Sverige, klasskillnader. Vidare lyfter boken också upp psykiska problem och den tar också in ett barnperspektiv – ett barns mående kopplat både till omfattande barnpassning och familjesituation. Allt detta visar på många lager och läsaren lämnas att själv fundera över vilket lager som är intressant att fästa sig vid. Ledtrådar för vad som pågår läggs ut med omsorg och man har en diffus känsla att det finns ett svar någonstans inom räckhåll. Jag läser för att plocka smulor. Det är så det ska vara.
Clara Emanuelsson
Recension
Skriven 2024-03-23, omarbetad 2025-03-21, publicerad 2025-03-22
Bok: Haralds mamma av Johanna Frid (2023)
Format: Ljudbok/E-bok på Bookbeat
Uppläsare: Emma Peters
Haralds mamma av Johanna Frid handlar om två individer som tvingas dras med varandra och om allt som skaver i deras relation. Är Frids intention att läsaren ska falla för personen fungerar det inte. Om en huvudperson ska vara odräglig vill jag långt där inne dras till åtminstone någonting, men det gör jag inte. Med en bok som Nora eller Brinn, Oslo, Brinn (2018) hade jag högre förväntningar.
Haralds mamma börjar lovande. En ung tjej möter en svärmor hon inte har valt. Svärmodern pikar gränslöst och ofiltrerat. I början upplevs både sambo och mamma en befriande cynism och tonen är gränslöst raljerande. Stilen påminner på det viset om valfri Fredrik Backman-roman där tonen är raljerande och brokiga samlingar måste dras med varandra och dömmer hunden efter håren.
Tyvärr blir Haralds mamma svamlig och långrandig. Det är svårt att veta om karaktärerna befinner sig på samma plats eller har flyttat sig. Eftersom romanen är tämligen dialogbaserad borde dialogen visa vad miljöbeskrivning annars gett läsaren. Nu får får ofta en ögonbindel, snurras runt några varv och knuffas i väg för att ensam irra bort sig.
En hagelstorm vinner över bokens styrka. Båda kvinnorna i Haralds liv är odrägliga på olika sätt och det är egentligen en styrka i romanen. Deras bakgrunder har format dem till att bli odrägliga. Romanen kunde ha blivit en intressant psykologisk reflektion kring hur olika uppväxt kan forma elaka individer som sedan krockar med varandra. Då hade jag som läsare känt mig rikare inombords. När huvudpersonen blir alltmer öppen mot svärmodern med sina motbjudande oidipus-teorier blir stämningen inte bara kall. Det slutar aldrig att hagla.
Clara kritiserar 